Alphonsine

Jag har nu suttit förvarstagen i fyra månader. först 3 månader i Gävle sen en månad i märsta.

Min advokat hjälper mig att göra en överklagan om beslutet gällande förvarstagning. Vi hoppas på att ett intyg från min läkare kan hjälpa, jag har HIV.

i går låste de in två unga kvinnor från Australien, det tyckte vi alla var ganska lustigt, de hade stannat mer än 3 månader som deras visum gällde för. De sitter och ropar “vi vill hem” och till skillnad från alla vi andra som sitter inlåsta här så är det inga utav oss som vill åka “hem”.

 

Jag förstår inte varför jag måste åka tillbaka till Burundi om jag inte vill. Men polisen svara bara “du måste du måste du måste”. Jag tänker mycket på när de slog mig. Varför de gjorde så, jag förstår inte.

De förde mig till flygplanet (katar airway), tre poliser. När vi kom in på planet så satte jag mig på golvet och skrek, för jag ville inte. Kaptenen sa att han inte kunde flyga planet när jag var så orolig. så de tog av mig igen. en polis ryckte tag i mitt hår och en annan vred om min överarm så hårt att jag hade blåmärken i veckor efter.

De tog mig sedan till märsta och sa att nästa gång så kommer de utvisa mig med hjälp av ett chartrat plan om jag gör motstånd. ett tomt plan bara för mig.

Jag kan inte åka tillbaka. läkarna som migrationsverket tar mig till säger att det finns medicin i Burundi, att det inte är någon skillnad från här. Men i Burundi finns inte samma medicin, dessutom kostar den pengar och om du inte har pengar så får du ingen medicin.

Jag är rädd. Jag vill inte gråta, jag intalar mig själv att jag är stark. Men jag gråter mig till sömns.

När vi inte kan sova här så ger de oss attarax, men jag vill inte ta det, det är som en drog.

 

det är en kvinna inlåst här som är gravid i sjunde månaden.

This entry was posted in Testimonies. Bookmark the permalink.