Jag kom ensam till Sverige när jag var 18 år för att söka asyl och när jag
fick avslag flyttade jag runt och bodde hos vänner. Efter ett tag flyttade
jag till en mindre stad där jag jobbade på en pizzeria. En dag kom det
poliser dit och bad om att få se legitimation på alla som arbetade där.
Jag hade ingen legitimation och när de frågade varför, berättade jag att
jag var flykting. Då ringde de till migrationsverket och där sa att jag
var efterlyst och att de hade sökt mig i ett år. Polisen sa att jag måste
lämna Sverige och undrade varför jag inte redan hade gjort det. De tog mig
bara och körde mig till häktet. Jag undrade vad som skulle hända och blev
jätterädd. Sedan blev jag flyttad igen till ett annat häkte i en större
stad och efter det blev jag körd till förvaret i Göteborg. Där var jag i
tre veckor innan de bestämde att jag skulle flyttas till förvaret i Flen.
Hela tiden när jag satt på förvaret snurrade tankarna på vad som skulle
hända i framtiden, vad som skulle hända när jag kom till Afghanistan, vad
polisen skulle fråga där, att jag kanske skulle hamna i fängelse där. Men
förvaret är också som ett fängelse, en kan inte gå ut, en bara sitter i
sitt rum och ser ingenting. Det finns ingenting att göra därinne. En bara
sitter, sitter och sitter. Allting är tråkigt. Tiden går inte, en tror att
klockan har stannat. En är hela tiden övervakad; om vi var ute var det
personal som gick efter en, när vi var inne var det alltid personal i
närheten. Om någon skriker eller pratar för högt blir den ifrågasatt. Vi
fick dålig mat, hela tiden pasta, nu jag kan inte äta pasta längre. På
julafton frågade vi personalen om vi kunde få laga maten själva så att
något skulle hända, men de sade nej, det går inte. Ni får inte vara i
köket.
Dagarna och nätterna går jättelångsamt på förvaret, jag hade svårt att
sova. Hela tiden var jag väldigt rädd. Ovissheten om vad som ska hända är
det jobbigaste. Jag fick inte veta något, det är hela tiden andra som tar
beslut och bestämmer över en. De lämnar ingen information om när en ska
utvisas, säger ingenting. Inte förrän dagen när polisen kommer och säger
att den dagen och den tiden ska du åka. Det var alltid stressigt hela
tiden, men efter att jag hade fått beslutet om när jag skulle bli
deporterad till Afghanistan ökade stressen jättemycket. Stress, stress,
stress. En känner sig som en död person. En vet inte vad som kommer att
hända i det landet där en inte varit på femton år. Jag har ingen familj i
Afghanistan, inga vänner. Jag kan inte åka till byn där jag bodde för så
längesedan. Jag vet inte hur lagar eller regler är, jag vet inte hur
regeringen är, eller hur polisen är. Det kändes väldigt stressigt.
Det kändes lite lättare när jag fick besök eller när vänner ringde mig i
förvaret, men glad, det är en inte där. En har ingen chans. Jag försökte
byta advokat, men jag fick inte. En kan inte göra någonting. En kan inte
klaga på lagen. Det enda de gör är att tala om att du inte kan, att du
inte får. “Du kan inte göra det här”, “du får inte sitta här”. Man måste
bara vara tyst, får inte säga något. Ingen lyssnar. Polisen, förvaret och
Migrationsverket bestämmer allt över en. De lyssnar inte på dina problem,
de förstår inte vad som kan hända. De förstår inte att ingen väntar på mig
i Afghanistan, ingen möter mig där, jag känner ingen där. De bara utvisar.
Polisen får inte gå in i förvaret, men de kom ändå. Fyra poliser kom in
och drog ut mig trots att jag sade att jag inte ville. De tog mig först
och gick in och hämtade väskorna sedan. Jag ville inte åka. De sade att
det var bestämt, att det var lagen. Jag hade hela tiden ett hopp om att
Migrationsverket kanske skulle förstå, att de skulle ändra beslutet, men
det gjorde de aldrig.
De körde mig till polishäktet där jag fick vänta två dagar innan jag
skickades till Afghanistan. Tre poliser följde med mig hela vägen. Det var
ett vanligt plan och jag försökte skrika och göra motstånd, men de tog en
speciell väg ombord på planet så att inga andra passagerare var där eller
hörde. Vi gick på planet innan de andra passagerarna gick på. Poliserna
blev arga och sade till mig att vara tyst och när jag försökte vägra gå
knuffade de mig framåt. Vi mellanlandade två gånger, och sista gången i
Indien skrek jag inte längre för att jag visste att det inte hjälpte.
När vi landade i Afghanistan lämnade de tre poliserna över mig till den
afghanska polisen, det var väldigt stressigt eftersom folk undrade varför
jag kom med polis. De satte mig i fängelse där jag fick vara en vecka.
Under den veckan förhörde de mig hela tiden och ställde massa frågor om
var jag hade varit och varför. De var våldsamma och slog mig hela tiden,
med händerna och med saker. Slog och frågade. Sade till mig att säga
sanningen och vägrade tro på att jag sade sanningen. Alla slog, de som
förhörde, de som jobbade där och de som städar där. Alla vet att en inte
kan göra något eller ifrågasätta att de slår en. Jag kunde inte ens fråga
“varför slår du mig”. Efter en vecka släppte de mig till slut. Jag hade
med mig 250 dollar till Afghanistan, när de släppte mig fick jag tillbaka
hälften.
Jag visste inte var jag skulle ta vägen, och jag fick ingen hjälp. Jag
känner ingen här. Jag hittade ett hotell där jag delade rum med några
andra personer och nu gör jag allt jag kan för att kunna ta mig till Iran,
men att söka visum dit kostar 700 dollar och det är svårt att få jobb här.
Det är inte lätt i Iran heller, men där levde jag innan jag åkte mot
Sverige, och kanske kan jag hitta min familj där igen. Jag kan aldrig
prata om var jag har varit eller att jag varit utomlands. Det är svårt att
aldrig kunna prata om sina erfarenheter, eller att känna att jag aldrig
kan lita på någon, inte ens den som du ser som din bästa vän.