Ali Ali, 19 år, tvångsutvisades till Afghanistan 12 september . Enligt vittnesuppgifter släpade sex poliser honom ut från förvaret i Åstorp medan han skrek och grät förtvivlat. Poliserna tog ifrån honom hans mobiltelefon utan att låta Ali ringa en enda vän för att säga hej då. Han fick inte ens ha kontakt med sin advokat. Ett par timmar senare flögs han till Kabul, en stad där han inte känner någon alls och där han löper stor risk att fängslas eller till och med dödas. Sedan dess har Ali inte gått att kontakta. Detta är Alis berättelse om första utvisningen från Kastrup som stoppades:
Jag blev intresserad av kristendomen när jag jobbade på ett bibliotek i Afghanistan. Där läste jag böcker som handlade om kristendomen. Biblioteket attackerades. Jag lyckades fly men andra dödades. När jag kom till Sverige kunde jag ta del av information om kristendomen på på mitt eget språk. Jag bestämde mig för att konvertera. Hemma skulle jag ha dödats om jag gjorde det. Jag tilltalades av kristendomens budskap. Att man ska vara förlåtande och ödmjuk mot andra. Jag kom i kontakt med United, en kyrka i Malmö. Den 4 maj i år döptes jag inför församlingen.
Jag greps på Möllevångstorget när jag jobbade. Polisen frågade efter identifikation. Jag sa att jag hade det hemma och då grep de mig direkt. Jag hade inga papper. Jag utvisades den 20e augusti. Polisen körde mig till Kastrup där jag skulle sättas på ett plan till Tyskland. Vart visste jag inte och ingen ville ingen tala om det för mig. Från Tyskland skulle jag flygas till Delhi i Indien och sedan vidare till Kabul.
Tre svenska civilpoliser förde mig igenom passkotrollen. Då såg jag mina vänner. De var där och protesterade och delade ut flygblad men polisen höll mig hårt och förde mig mot planet. Jag grät och bad dem att inte sätta mig på planet. Jag sa att jag riskerade att dö om jag återvände till Kabul. När jag fortsatte att skrika på hjälp kallade polisen på vakter som förde bort mina vänner. Vi gick ut igenom en dörr och kom ut där planen står parkerade. Där väntade två danska civilklädda poliser med en rullstol.
– Du verkar inte må så bra. Det är bättre att du sätter dig, sa den ena polisen på engelska.
– Jag kan gå, svarade jag.
De hörde sig för och hittade till slut ett annat plan som skulle till Tyskland. Polisen kom ut med piloten som ville prata med mig. Han frågade om jag ville följa med planet men jag svarade att jag kunde bli dödad om jag utvisades till Afghanistan. Piloten såg att jag var rädd och sa till polisen att han inte ville flyga mig. Då tog polisen honom åt sidan. De diskuterade länge och till sist sa piloten att han ville flyga mig.
Poliserna bar mig på planet när jag vägrade att gå. Passagerarna hade inte klivit på ännu och planet var tomt. De slog mot mina knäveck för att få mig att sitta ner. Jag grät och skrek så högt att kabinpersonalen undrade vad det var som pågick. När de fick reda på vad som skulle hända med mig gick de till piloten. De vägrade att jobba om jag skulle tvingas att följa med planet. Polisen tog mig av planet och vi klev in i en bil som väntade utanför. Där satt två svenska civilpoliser. De körde mig till Öresundsbron där vi väntade en halvtimma på att en svensk polisbil skulle hämta mig.
En handläggare fån svenska gränspolisen förhörde mig i Malmö.
– Vad heter dina vänner som var på flygplatsen? frågade han.
Jag svarade att det var mina systrar och bröder som vill hjälpa mig.
– Vad heter dom? Dom är redan gripna så det selar ingen roll om du säger deras namn.
Jag vägrade. Senare fick jag veta att bara en av mina vänner hade gripits.
De lade fram papper framför mig där det stod saker på svenska. De ville att jag skulle skriva under men de ville inte tala om vad som stod på papperna.
– Förbered dig på nästa resa, sa polisen. Den kommer snart.
De satte mig i en häktescell över natten. Klockan tio nästa dag körde de mig till förvaret i Åstorp.
Förut träffade jag en präst regelbundet i förvaret. Nu efter avisningen så säger de att prästen inte kan komma. Att hon har semester. Jag vet inte om det är sant. De som jobbar här är hårdare mot mig efter avisningsförsöket.De planerar utvisa mig men de säger inte när.
Jag fruktar för mitt liv. Det finns bilder på mig när jag döps på internet och mina vänner som har utvisats till Kabul vet allt om mig. Jag är kristen nu och jag kommer att dödas om jag återvänder.
Med vänlig hälsning
Ali Alizade