Många poliser utanför, kanske 20-30, jag såg många bilar, 3 minibussar.polisen tog en och en de som satte i vägen framför bilarna. en killeville inte åka, han var rädd, han grät på morgonen. han åt ingenting,
han sov inte inatt. jag sa att jag hade hjälpt honom om jag kunde. han
förstod att jag inte kunde hjälpa honom. han kunde inte prata. han var
jätte rädd. han skrek. fyra vakter i mörkblåa kläder tog honom. de
stängde dörrarna för tv-rummet så att vi ska inte se vad som händer. jag
blir så rädd. jag gillar inte allt som händer här, tänker att de kommer
att göra så med mig också. alla här är ledsna. polisen skrämmer oss.
ingen kan hjälpa dig.
de körde bilen, de flyttade på
demonstranterna. de tog alla, såg inte om de togs in i bilarna eller
inte. de flesta av personalen är glada men bara en som skäms. de andra
som jobbar här länge bara står och tittar. vi är människor.
det är
katastrof. de skickade nu två på en gång från min avdelning och en från
andra avdelningen. det är alltid så. personalen står och tittar som
ingenting har hänt. jag ser på deras ögon och förstår vad de tänker. de
tittar också på polisen och vad som händer. de är också tysta.
jag blir glad när de kommer och sitter i vägen och demonstrerar. polisen visiterar de en och en lite som de gör med oss.